Brott och straff under medeltiden

Finland var del av Sverige under medeltiden och man följde samma lagar som resten av riket. Under 1400-talet tog man i Finland i bruk kung Magnus Erikssons landslag.

Rättsfrågor behandlades i sockentingen som lydde under häraden. De åboländska skärgårdssocknarna ingick i tre häraden, Pikkis, Wirmo och Halikko. Kyrkan hade även straffrätt för vissa brottsfall som berörde kyrkotukten. 

Frihetsstraff förekom inte, man dömde till böter och olika slag av kropp- och skamstraff. I vanliga brottsfall försökte man skapa förlikning mellan parterna. Den som inte kunde betala fick i stället plikta med sin kropp. Dråp kunde kompenseras med böter, men för rån dömdes man till döden. För äktenskapsbrott dömdes hårda skamstraff. Den lindrigaste formen av skamstraff var att sitta i fotbänken eller kedjas vid skampålen. 

I extrema fall som mord kunde den skyldige dömas till stegling. Då lemlästades kroppen och spikades på en påle. En avrättad person fick inte begravas i kyrklig jord. Häxberget vid Hästsundet är Pargas sockens avrättningsplats. En spöpåle har funnits på en höjd vid Kalkholmen där kalkbrottet nu finns. 

I Pargas dömdes ut bötesstraff för bristande underhåll av vägar, gärdesgårdar och diken. Det förekom även skattebedrägeri, bråk om markområden samt fall av ärekränkning. Trätande grannar har även dödat varandras svin. Ofta uppstod slagsmål mellan fiskelag som tävlade om fiskeplatser. År 1556 dömdes Mickel Limberg till att ersätta Påvels piga 20 mark till för att han slagit henne. Summan var betydande eftersom en piga tjänade omkring 8 mark i året.