Armén och flottan
Med freden i Nystad tillintegjordes det tidigare Svenska gränsförsvaret som hade sin styrka i Baltikums och sydöstra Finlands fästningar. Det fanns ett behov av en skärgårdsflotta som tillsammans med armén kunde försvara Finska viken. Under kriget 1741-43 var skärgårdsflottans insatser obetydliga, orsakerna var flera men en av de viktigaste var att skärgårdsflottan hade problem med att samordna sina operationer med armén.
Skärgårdsflottan separeras
Efter kriget blev artillerimajoren och hattpolitikern Augustin Ehrensvärd skärgårdsflottans främste beskyddare och utvecklare. Utifrån Ehrensvärd framlagda förslag att anlägga en befäst hamn utanför Helsingfors beslöt riksdagen att påbörja byggandet av Sveaborg 1748, liksom Svartholm utanför Lovisa. Vid denna tid förstärktes även skärgårdsflottan och under åren 1748–1749 byggdes 44 nya galärer fördelade på en svensk och en finsk eskader. Stationsorterna var Stockholm och Sveaborg.1756 lösgjordes galärerna från Amiralitetskollegiet och knöts fastare till armén. Benämningen blev ”arméns flotta”. Chef för denna nya organisation blev Augustin Ehrensvärd och han utvecklade flottan till en egen separat vapengren med en från örlogsflottan och armén skiljd officersutbildning.
Rotebåtsmän utgör manskapet
Manskapet i flottan utgjordes av roterade båtsmän och värvade volontärer. Tillsammans utgjorde dessa cirka 6 000 man och dessutom tillkom ytterligare 20 000 man ur armén som tjänstgjorde som roddare. En stor del av hela den totala svenska krigsmakten vid denna tid en marin prägel. Fartygsbeståndet utgjordes 1756 av 6 fregatter, 5 pråmar, 70 galärer och 4 halv-galärer, 10 hästgalärer samt 4 rekogniceringsslupar. Den nya flottan tilldelades en egen fana – den tretungade blå, vilket ytterligare belyser distanseringen från örlogsflottan. Manskapet ekiperades i en blåvit uniform.