Nya fartygstyper
Ehrensvärd var en mångsidig man och det var inte enbart inom försvarspolitiken han verkade utan även inom båtbyggnadskonsten. Tillsammans med skeppsbyggnadsmästaren Fredrik Henrik af Chapman utvecklade han ett flertal olika fartygsmodeller som var anpassade för skärgårdskrigsföringens speciella krav. Galärerna ansågs opraktiska genom sina oproportionellt stora besättningar i relation till fartygens bestyckning. De galärer som byggdes under slutet av 1740-talet hade en besättning av 250 man, i huvudsak armésoldater som agerade såsom roddare. Det var till nackdel att besättningen inte kunde härbärgeras ombord och att det inte fanns något utrymme för proviant. Bestyckningen utgjordes av en 24-pundig och två 6-pundiga kanoner som enbart kunde skjuta rakt fram.’
Skärgårdsfregatter
För att ersätta galärerna byggdes under perioden 1760–1790 ett tjugotal skärgårdsfregatter som kom att bli de viktigaste fartygen i den Finska eskadern. Ovan nämnda fartyg delades in i typerna: Hämeenmaa (Tavastland), Turunmaa (Åboland), Uudenmaa (Nyland) och Pohjanmaa (Österbotten). Skärgårdsfregatterna hade en mindre besättning än galärerna samt en kraftigare bestyckning. De kunde framföras med både segel och åror. Taktiskt var skärgårdsfregatterna avsedda för ett defensivt positionsförsvar.
Kanonslupar och jollar
Under 1770-talet tillförde af Chapman arméns flotta mindre fartygstyper som slupar och jollar. De var väl anpassade till krigets krav på eld, rörelse och skydd. Till sluparnas och jollarnas positiva egenskaper hör deras ringa djupgående och begränsade målyta samt deras goda manöver- barhet och betydande beväpning. Till deras nackdel hör att det inte fanns någon plats att logera besättningarna ombord utan manskapet fick sova i tält på land. Föda och materiel medfördes i speciella trängfartyg. Kanonsluparna var 19 meter långa och försedda med 10 par åror, två man vid vardera åra. Besättningen var drygt 60 man stark. Bestyckningen var i de flesta fall en 18-pundig kanon i fören och en 12-pundig i aktern samt fyra 2-pundiga nickhakor.
Kanonjollarna kan beskrivas som flytande lavetter för en 18- eller 24-pundig kanon i aktern. Besättningen utgjordes av 24 man. Av sluparnas manskap tillhörde i regel 50 man armén, vid jollarna var samma förhållande 18 man. Taktiskt var dessa båtar avsedda för offensiva operationer och deras kraftiga beväpning var av avgörande betydelse i den svenska segern i slaget vid Svensk sund 1790.
