Nagubåtsmän
Båtsmän från Nagu ingick i Ålands och Södra Finlands båtsmanskompani. Flera Nagubor och åbolänningar stationeras till den finska eskadern i Sveaborg. Bland dessa var Petter Melander från Mielis, Matts Hollender från Blanckas och Elias Hafra från Haverö. Sveaborg uppfattas som en trygg postering men ödet vände i juli 1788 då svenskarna erövrade det ryska skeppet Vladislav i sjöslaget vid Hogland och förde den som krigsbyte till Sveaborg. Besättningen på det erövrade fartyget var smittad av en dödlig farsot, återfallsfebern. Sjukdomen spred sig snabbt till den svenska besättningen som tog över fartyget, till Sveaborg och vidare till Karlskrona dit fartyget senare fördes.
Sjukdomen spreds av klädlusen som bar på en bakteria, Febris recurrens. Under 1700-talet ansågs klädlusen vara soldaternas och båtsmännens trogna följeslagare och ingen kunde ana hur sjukdomen spred sig och var därmed oförmögna hindra epidemin.
Båtsmansänka
I Sveaborg insjuknade den ena efter den andra. Snart låg det travar av lik överallt. Sjukdomen var förrädisk, då perioder av hög feber avlöstes av feberfria intervaller och patienten kände sig nästan frisk. Det fanns inget botemedel, och ungefär hälften av de insjuknade avled. Petter Melander insjuknade också i farsoten och dog 1790. Änkan Maria Nilsdotter, tidigare piga på Finby Grannas, nåddes av dödsbudet och var bedrövad. Hon hade blivit ensam med fyra barn. Dessutom måste hon lämna torpet eftersom Petter var död och torpet skulle tillfalla hans efterträdare. Året därpå i december lyckas Maria ingå äktenskap med Mielis rotens nya båtsmannen, Simon Gustafsson och kunde därmed bli kvar i torpet. I april födde hon sonen Carl Gustav. Maria hade synbart blivit havande redan i augusti, flera månader före äktenskapet med Simon.
Tragedi
Återfallsfebern nådde även Nagu. Den anlände ombord på flottans fartyg med dragoner som återvände från kriget. Styrman Mats Jonsson från Hangslax och reservdragonen Carl Qvifstett från Kvivlax hör till de första som omkom i febern i november månad 1788. Först uppfattas sjukdomen som vanligt bröstfeber men efter snart var epidemin ett faktum. I Nagu kallades sjukdomen för rötfeber och epidemin pågick ända fram till oktober 1791. Epidemin kräver närmare 70 dödsoffer. 1794 efterföljs återfallsfebern av en smittkoppsepidemi som i huvudsak drabbar de yngsta. Omkring 30 barn dog i koppor i Nagu.
