Det var förr en allmän plikt att besöka kyrkan om söndagarna och kyrkresorna var ofta besvärliga och långa. Många gårdar på Gamla Malmen erbjöd kvarter för kyrkresande eftersom det vid den tiden inte fanns hotellverksamhet på orten. Man färdades med båt, till fots, eller med hästkärra. Efter kyrkobesöket uträttade man nödvändiga ärenden på Malmen. Till exempel besökte man sömmerskan eller gjorde inköp i lanthandeln innan man åkte hem igen.
I början av 1900-talet bodde skomakaren Wilhelm Strandblom med frun Emilia och systern Fredrika i stugan. Fredrika var både blind och döv men om henne sades det att hon kunde lukta sig till vem som kom på besök. Stugan fungerade som kvarter för flera avsides gårdar i Pargas fram till år 1943. Bland folk som använde stugan som kvarter kan nämnas prosten Nilsdorff och rådmannen M. Malmqvist.
Huset är byggt på 1820-talet av sockenskomakaren Christian Strandblom. Den knuttimrade stugan har en kammare i ena ändan och ett kök och farstu i den andra. Stugan inreddes i 1890-tals stil av museimannen Walter Johansson som hade butik i huset bredvid. Av den Strandblomska interiören kvarstår vävstolen i köket, byrån, två tavlor och en del husgeråd. Ett fotografi av Emilia Strandblom hänger ovanför dragsoffan.
Melias stuga och kyrkgäster
Emelia Standblom, eller Melia som hon kallades tog emot kyrkgäster om söndagarna. Upp till tjugo kyrkobesökare kunde besöka den lilla stugan och alla skulle trakteras med kaffe. Kyrkfolket som besökte Melia kom aldrig tomhänta. De hämtade med sig mjölk, smör, ägg, kitilåust (kalvdans) och sättpotatis. Melia hade ett litet potatisland på tomten samt ett litet fårhus och häststall som användes av kyrkbesökarna. Fåren måste Melia varje sommar ro ut till någon av de närliggande holmarna för sommarbete. Gårdsbrunnen torkade ofta och Melia måste därför också samla regnvatten i en tunna. Melia dog år 1942.
Det dåliga vägnätet gjorde resorna till kyrkan besvärliga och det var viktigt för kyrkresenärerna att kunna vila ut och få i sig lite mat på Malmen innan hemresan. Båtar var det viktigaste färdmedlet och de förtöjdes i Snäckviken eller inne i sundet. Kyrkobesökare från västra delen av Pargas åkte med båt in i Sysilaxviken och vandrade därifrån till kyrkan. Sedvanerätten kring de gamla byvägarna födde otaliga tvister och kyrkresenärerna skapade oreda då de trampade upp stigar genom grödor. Välmenande vägförbättringsprojekt i Pargas kunde också stöta på oväntade hinder. Kyrkvägen från Sysilax blev plötsligt stängd år 1788 då en bonde byggde en ladugård tvärs över vägen
Under kalla vintrar etablerades vintervägar på isen. Vintervägarna följde helt andra rutter än landsvägarna. Otåliga vinterresenärer gjorde sig ofta skyldiga till skadegörelse då de rev sönder gärdsgårdar och inhägnader för att komma vidare. Varje hemmansägare var också skyldig att ploga det vägavsnitt som gick igenom hans ägor samt att utmärka närbelägna isvägar med tall- och granruskor. Svaga isar utgjorde ett verkligt hot och det hände att vägfarare dog då isen brast under dem.
