Gustav IIIs statskupp
Sverige utkämpade tre separata krig mot Ryssland under 1700-talet. Efter Karl XII död 1718 upphävde riksdagen det kungliga enväldet och makten övergick till riksdagen. Kung Gustav III uppfattade Ryssland som ett hot och hans upprördhet Mösspartiets utrikespolitik fick honom att planera statskupp för att återställa kungamakten. Han erhöll arméns stöd och kunde därmed genomföra en statsvälvning 1772 då regeringen avsattes och de politiska partierna tvångsupplöstes. Den nya regeringsformen delade makten återigen mellan konungen och riksdagen.
NM 4392.
Vägen till krig
Gustav III såg sin chans kommen år 1787 då ett krig uppstod mellan Ryssland och Turkiet och den ryska huvudstyrkan förflyttades till Svarta havet. Därtill hade inrikespolitiska problem med missväxtår i Sverige minskat kungens popularitet. I en hemlig krigskonselj beslöt man om juli som en tidpunkt då en krigsförklaring mot Ryssland ansågs lämplig. Då riksrådet Carl Sparre fick kännedom om kungens avsikt om ett anfallskrig mot Ryssland avrådde han kungen men Gustav III framhöll att Ryssland planerade ett anfall vilket gav orsak till mobilisering. Innan det fanns möjlighet att skicka ett brev till kejsarinnan Katarina II för att klargöra saken iscensatte Gustav III ett falskt överfall av ryska kosacker över gränsen vilket gav honom orsak till krig.
Inkompetent krigsledning
Gustav III befann sig i Helsingfors den 2 juli 1788 ombord på den kungliga lustjakten Amphion, då han underrättades om anfallet och avsände då en krigsförklaring till kejsarinnan. Kungens bror, hertig Karl, var flottans inkompetente överbefälhavare och gjorde sig ingen brådska att inleda aktion. Gustav III, som besökt ryska gränsen blev förbittrad då han 12 juli återvände till Helsingfors och fann den svenska flottan kvar i staden. Flottan löpte ut två dagar senare och den 18 juli stod sjöslaget vid Hogland. Slaget slutade oavgjort, en missräkning för svenskarna, som inte lyckats skaffa sig sjöherravälde i Finska viken för att lyckas med en landstigningsoperation vid St. Petersburg.
Missnöjet mot anfallskriget i armén var stort. Kriget rasade i några år med pauser under vintern utan märkvärda framsteg. Den svenska flottans seger i Svensksund 1790 gav Gustav III en bättre förhandlingsposition i fredsförhandlingen samma år som dock inte medförde nya gränsdragningar. Ryssland däremot förlorade sin rätt från Freden i Nystad 1721 att lägga sig i svensk politik.
Farsoterna förorsakade stor förödelse bland manskapet. Örlogsflottan beräknas ha förlorat omkring 10.000 man, armén och Skärgårdsflottan uppges även ha mist 10.000 man, medan antalet i strid stupade armésoldater endast var ca 1500. Sjukdomarna spred sig även till civilbefolkningen och orsakade ytterligare förödelse i soldaternas hemsocknar. De epidemier som uppstod till följd av kriget kan anses vara 1700-talets största medicinska katastrof i det svenska riket. Missnöjet efter kriget bland adeln bidrog till att Gustav III utsattes för ett attentat den 16 mars 1792 i vilket han sårades och senare omkom.
